VÅRD I LIVETS SLUTSKEDE

- policyprogram för Rosenlunds sjukhem

Döendet

Vi säger som vuxna att vi ska alla den vägen vandra - vi ska alla dö. Men detta är bara kunskap och inte insikt om att vi ska dö. Den insikten kommer först när vi drabbats av en dödlig sjukdom som ofta långsamt förändrar vår kropp.
Den förändringen är döendet.

Först i efterhand kan man se klarare när döendet började.
Det är näst intill omöjligt att veta att när det börjar.
Att arbeta inom äldresjukvården innebär möten med människor som befinner sig i livets slut.
För varje personal kräver detta att man personligen finner ett förhållningssätt till döden - medvetet eller omedvetet.

Policyprogram

För att stödja personalen, patienten och dennes närstående har Rosenlunds sjukhem upprättat en policy för Vård i livets slutskede.
Policyn kan ses som riktlinjer för hur omvårdnaden ska bedrivas - både den medicinska och den personliga - för att känsla av trygghet ska uppnås både hos den döende och dennes närstående men även hos personalen.
Utan stödjande riktlinjer uppstår ofta frågeställningar om Vad gör vi nu? även om personalen är erfaren och kompetent.

En äldre människa vistas ofta flera år på ett sjukhem. Omvårdnadens mål är att ge god omvårdnad till livets slut och det arbete som personalen - från läkare till vårdbiträde - bedriver går ut på att se till att den gamla upprätthåller sina kvarvarande psykiska och fysiska funktioner så lång tid som möjligt.
Genom tillsyn dygnet runt är den yttersta målsättningen att förlänga liv. Men det kommer alltid ett läge där man måste "tillåta" en människa att dö.
En svårt sjuk människa orkar till slut inte leva längre och när den stunden kommer är det ett åtagande från sjukhemmet och dess personal att tillse att den döende får ett värdigt slut.
 
Man är ensam om sin egen död. Ingen kan följa en helt och hållet hela vägen - men för många är det en trygghet att ha någon eller några att dela den här svåra sista tiden med.
Därför är det värdefullt att de som står en närmast ges möjlighet att följa med ända till slutet.

På sjukhemmet är det därför viktigt att se till att den döende ges eget rum där närstående har möjlighet att vila och sova över natten. Personalens uppgift är att stödja även de närstående förutom att förebygga smärta, oro eller ångest hos den döende.

En äldre sjuk människas döende innehåller så många skilda känslor från ljus till mörker, från fridfullhet till ångest, från hopp till förtvivlan och till och med tacksamhet.
Motstridiga känslor som kanske skapar en form av dåligt samvete hos de närstående eller personalen. Efter kanske en lång tids sjukdom och lidande så kan döden kännas som en befriare - de sista dagarna i livet är också ofta som en enda lång sömn fram till det sista andetaget.
Själva dödsögonblicket kan vara så stilla att det passerar nästan obemärkt.

Vad händer i kroppen när livets slut närmar sig?

När kroppen förbereder sig för att dö finns det inte längre någon naturlig anledning att äta. Hunger och aptit minskar. Man äter allt mindre - man vill så småningom ha allt mindre portioner och allt mer lättsmält mat, kanske bara flytande näring och man övergår till att enbart dricka - allt mer lättflytande vätska.
Man magrar eftersom man äter mindre, ligger mycket och sjukdomen tär också på kroppen.
Att sluta äta är naturligt i döendet.
Den energi man behöver är mer av andlig art än kroppslig.

Det är inte alltid meningsfullt att ge dropp - vätskan kommer inte kroppen tillgodo på samma sätt som hos en frisk person. Vätskan som tillförs genom droppet kan i stället orsaka smärtsamma svullnader och vätska i lungorna - onödig plåga.

Det är alltid lika svårt för personalen och närstående när den stunden kommer när den gamle sjuke bara kniper ihop munnen och inte vill äta eller dricka längre.

Den sista tiden

När döden närmar sig sover man mer och mer. Det är inte en helt vanlig sömn. Den sjuke är ofta lättväckt. Man beter sig ibland förvirrat - kan bli plockig och röra sig oroligt.
Den sista tiden är som en tid när man successivt förlorar kontakten med denna värld..

I den allra sista tiden sjunker blodtrycket, pulsen förändras och varierar - hjärtat slår ojämnt både i frekvens och i styrka.

Kroppstemperaturen växlar ofta från hög feber till lägre temperatur. Febernedsättande medel har ofta ingen effekt.

Svettningen kan öka - huden kan kännas fuktig eller kladdig.
Hudfärgen går ofta över till gulaktigt blek mot slutet. När blodcirkulationen försämras blir fingrar och tår, händer och fötter blåaktiga.

Händer, fötter och ben kan svullna på grund av att lymfvätskan inte strömmar tillbaka till blodomloppet, blodcirkulationen blir försämrad eller hjärtat sviktar.

Synen kan försämras men hörseln är god intill slutet.

Om man sitter hos en döende är det ofta andningen som blir det man iakttar och lyssnar till med störst uppmärksamhet.
Andningen kan variera från mycket långsam till mycket snabb. Ibland kan det låta puffande när luften blåses ut mellan läpparna.
Andetagen kan vara olika djupa; ett djupandetag följas av flera ytliga. Andningen kan bli oregelbunden - upphöra en stund för att sedan komma igång igen.

Slem bildas alltid i luftrören även hos oss som friska - men ofta helt omedvetet så kraxar vi upp det och sväljer det.
Som svårt sjuk orkar vi inte kraxa upp slemmet utan det kan bilda ansamlingar som åker upp och ner i luftrören. Andningen kan då låta rosslande. Det kan låta otrevligt för den som håller den döende sällskap men den döende brukar inte besväras av det.
Att suga upp slemmet kan orsaka att mer slem bildas.
Ibland kan det bli bättre om man vänder den sjuke på sidan.

När slutet är nära blir andningen allt mer oregelbunden, rosslingar kan bli tydligare, oron mer uttalad.

Ögonen kan vara slutna, halvöppna eller öppna. Ibland är de rodnade - ibland rinner det tårar.

Händer och fötter, ben och armar blir blårödflammiga.

Urinproduktionen minskar för att upphöra helt.

Den sjuke och döende upplever inte hunger men kan verka törstig.
Känslan av törst stillas genom att man med en tuss fuktar läpparna och munslemhinnan.

Människor som varit djupt medvetslösa men som vaknat upp igen har berättat att de kunnat höra vad som sägs, kunnat känna igen bekanta röster och kunnat uppleva beröring.
Därför är det inte meningslöst att finnas nära den döende, att tala till den som är sjuk, hålla handen, stryka pannen, fukta munnen.

Det är inte ovanligt att det mot slutet händer att den sjuke vaknar upp - som om krafterna samlas en sista gång.
Ibland räcker kraften till att säga några ord - ibland bara till att öppna ögonen och möta blicken hos den som vakar vid sjuksängen.

Livets slut

När livet slutar upphör andningen. Det kan komma ett eller ett par djupa andetag till efter en stund men sedan är allt tyst. Hjärtverksamheten och pulsslagen försvinner helt.
Några oregelbundna pulsslag kan ibland kännas efter sista andetaget.

Ett lugn sprider sig över den dödes ansikte och anletsdragen tycks slätas ut. Avslappning inträder i de tidigare kanske spända och sammandragna musklerna i armar och ben.

Efter det att den sjuke har dött finns gott om tid för de närstående att stanna kvar hos den döde för en minnesstund. Att ta ett sista farväl.

Om en äldre människa dör på ett sjukhem har hon ofta vistats där ett tag och det kan vara tröstande i sorgen att tala med personalen som ofta hunnit upprätta en relation med den döde.
Den närstående kan lita på att även hos personalen finns ett behov av att få tala om den döde - att få minnas en stund.

När en gammal människa dör uppstår ett tillstånd där det känns naturligt att göra ett bokslut över hennes liv - ibland finns inga närstående och då känns det naturligt för personalen att uttrycka en epikris över ett långt liv som tagit slut.

Medicinering är oftast oundviklig. Det är sjuksköterskans uppgift att se till att det finns ordinationer för smärt-, ångest- och orosbehandling. I riktlinjerna finns angivet ett program för hur medicinering ska ges.

Efter dödens inträde

När den sjuke har dött och de närstående tagit farväl på sjukhemmet tvättas den döde och kläs i egna privata kläder. Den döde kan ligga kvar på avdelningen ifall det finns närstående som inte varit med vid dödsögonblicket som önskar ta farväl.
Att få "se" den döde kan vara viktigt och tröstande för många.

Den döde förs sedan till ett kylrum som finns i samma byggnad som sjukhemmet för att sedan hämtas där av representanter för den begravningsbyrå som anlitats.

När det gäller den dödes personliga ägodelar så behöver inte de närstående känna att det är någon brådska.
Personalen behöver också tid att samla ihop de personliga artiklarna. Den ekonomiskt ansvariga sjuksköterskan behöver tid att se över de privata medel som lämnats in i form av pengar och värdesaker.

Det finns ingenting som heter bråttom när en boende på ett sjukhem dör.

Anhöriga

- är nöjda med informationen från läkare och sjuksköterska

- är nöjda med den givna vården

- har efter önskemål fått delta i vården och i omhändertagandet efter döden

- har bemötts med respekt

- har känt förtroende för personalen